Dagbok Arkiv Förra Nästa Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Friggs dagbok

2004-08-18 Onsdagen den 18:e augusti, 35.4 Livet suger idag. Det brukar det inte göra. Inte så där omotiverat och tröstlöst. Men idag suger livet. Fett. Funderar på om det är min rädsla inför kommande förlossning (undertryckt som faan) i kombination med för lite sömn som kan vara boven. Jag är rädd. Jag är jätterädd. Dels för att även det här barnet ska komma för tidigt och hamna på neonatalavdelning. Rädd att måste lämna ongen hos farmor och farfar (där hon inte är olycklig, men inte är speciellt lycklig mer än några timmar). Jag vill inte det. Jag vill att ongen ska få bli storasyster och få chans att knyta an på samma sätt som jag och Oden. Jag är rädd för att jag ska (speciellt om barnet kommer för tidigt) tvingas åka in på förlossningen och återigen bli förlöst. Att vara så utelämnad åt smärtan att jag inte orkar kämpa emot barnmorskor som vill ta över och göra på sitt sätt. Rädd för smärtan i sig själv. Rädd för att det ska göra lika överjävligt ont den här gången också. Jag minns att smärtan verkligen var vidrig. Jag skrek rätt ut vid varje värk och kunde inget annat göra. Jag skrek och jag försökte vara den förbannade banrmoskan till lags där hon satt vid fotänden och ville att jag skulle ligga på vänster sida - så att hon skulle se bra. Rädd att jag - återigen - ska ta en halv evighet på mig för att knyta an till mitt barn. Eller det är jag inte rädd för, det utgår jag mer ifrån. Och tycker att jag är konstig för. Det tog mig ungefär ett halvår innan jag ärligt kunde säga att jag älskade ongen för hennes egen skull. Innan dess älskade jag henne för att hon var sina föräldrars dotter och därmed en del av två människor jag älskar innerligt. Minns när jag lämnade ongen på neonatalavdelningen för att åka hem och sova och inte kände något. Jag viste att ongen skulle få bäst tänkbara omvårdnad och omsorg och med det lät jag mig nöja. Jag lämnade henne och kände inget. Jag åkte dit morgonen därpå och kände fortfarande inget. Det var ett jobb som vilket som helst. En uppgift jag tagit på mig och som jag tänkte genomföra. Kände mig väldigt underlig och inte så lite konstig. Där stod jag, nybliven mamma, och kände inget speciellt för mitt barn. Det var i ungefär den vevan jag bestämde mig för att älska henne för vad hon representerade istället för den hon var. För så kärlekslös som jag kände mig orkade jag inte med att känna mig. Rädd att jag inte ska älska det här barnet heller med andra ord... Däremot är jag inte rädd att jag inte ska fixa det hela. Det vet jag att jag gör. Det känner jag enorm trygghet i. Men... ändå!