Dagbok Arkiv Förra Nästa Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Friggs dagbok

2004-03-14 Måndagen den 2:e februari, 8.4 9:e september är dagen D. Detta enligt egna beräkningar som utgår ifrån att jag hade sista mens första dag den 5:e december. På ultraljudet om ett par månader kommer de att mäta lårbenet och utifrån det ge mig ett nytt D-datum. Jag undrar om min far någonsin kommer att möta det här barnet. Om någon av mina fäder kommer att möta något av mina barn någinsin igen. Min biologiske far vet att han har ett barnbarn, att hans enda dotter har en egen dotter. Ändå har han aldrig ringt, aldrig skickat ett brev - ingenting. Jag skickar honom ett julkort varje år men får inget tillbaks. Ett julkort av den där typen som fotointresserade föräldrar fixar. Barnet i klädd tomteluva eller lucialinne och med en mer eller mindre härlig min i ansiktet. Men min biologiske far hör inte av sig. Han har ett enda barnbarn vilket han aldrig frågat efter. Min styvfar har träffat mitt barn en gång när hon bara var någon månad gammal. Efter det har jag själv inte träffat honom och känner ingen större drift att göra det. Han frågar inte heller efter mitt barn. Jag tror inte ens han vet om att jag väntar barn då den enda han talar med ibland är mamma, och hon har gjort en poäng av att inte berätta allt som händer för honom - att inte vara en länk mellan honom och oss barn. Han får sköta sina relationer själv och eftersom han inte gör det har han inga relationer. Och ingen koll. Jag känner den här avsaknaden av historia bakåt som rätt smärtsam. Jag börjar med mina föräldrar, inte med generationer bakåt som det berättats historier om tills man nästan känner dem. Mina barn är lika historielösa som jag. Eller inte riktigt. De har historia på sin fars sida. Det finns till och med ett foto på dottern och mannens mormor, ett foto jag värdesätter mer än någon annan tror jag - just utifrån att den ger en bild av historien. Jag vill ge mina barn en bakgrund. Jag kommer att göra det. Jag måste bara förlika mig med att jag själv ingen har. Att inte ge mina barn min rotlöshet utan istället ge dem mig själv som rot. I övrigt mår jag bra. Fortfarande den ständigt närvarande känslan av att jag skulle vilja kräkas, men utan att göra det. Fortfarande den ständiga hungern som ibland varvas med total mättnadskänsla men oftast då i samband med att jag ska äta, måste äta för att inte må än sämre.