Dagbok Arkiv Förra Nästa Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Friggs dagbok

2004-09-22 Förlossningsberättelse, måndagen den 20:e september, 40.2 Vi anlände till förlossningen klockan 8.06 enligt min journal. Lite sena, men inget anmärkningsvärt med tanke på tiden på dagen och vem jag hade med mig. Oden är inte känd för att vara i tid direkt... Fast det handlade nog mer om att ongen inte ville släppa taget om oss när hon väl var på dagis faktiskt. Vår barnmorska presenterade sig för oss, Verdandi kommer jag att kalla henne, och berättade ungefär vad som skulle hända. Hon var ingen som jag direkt kände samhörighet med, men inte heller någon som på något vis störde mig. Hon bara var. Hon kopplade upp mig gentemot CTG-apparaten och vi kunde konstatera att kyttets hjärta slog som det skulle och att jag hade regelbundna - om än bara knappt kännbara - sammandragningar. 8.50 kommer läkaren som gör en vaginalundersökning av mig. Hon konstaterar att livmodertappen är helt mjuk och att jag redan är öppen 4-5 centimetrar, men att knyttet ligger lite för löst för att det ska vara riktigt smart att ta sönder hinnorna. Det var tydligen väldigt mycket vatten under huvudet och dessutom kunde huvudet puttas uppåt lite för lätt - risken för att navelsträngen skulle trilla nedanför huvudet var lite för stor, och en navelsträng nedanför huvudet betyder kejsarsnitt vilket vi naturligtvis inte ville vara med om. Värkstimulerande dropp sätts 9.20 och genast ökar styrkan på sammandragningarna - utan att de för den sakens skull blir smärtsamma. Under de närmsta två timmarna ökades mängden dropp med regelbundenhet och vid elvatiden känner jag att jag svarar, att mitt eget värkarbete faktiskt sätter igång. Strax därefter görs nästa vaginalundersökning och Verdandi och läkaren konstaterar att jag är öppen för ungefär 8 centimeter (eller mer) och att knyttet ligger väldigt mycket mindre knuffbar. De bestämmer sig för att sätta en skalpelektrod på knyttet och att de i och med detta också kommer att spräcka hinnorna. Klockan 11.25 är hinnorna spräckta och skalpelektroden på plats, droppet är också avstängt. Jag reser mig upp och möter min första smärtsamma värk, uthärdlig men, som sagt var, smärtsam. Verdandi påminner mig om att jag, i förlossningsplanen, skrivit att jag gärna vill prova lustgas men vid ett tidigare skede än under förlossningen med ongen - för att faktiskt få kläm på tekniken innan smärtan blockerar allt vad inlärning heter. Lustgas är en fantastisk uppfinning! Med lustgasen som hjälp försvinner smärtan. Jag möter värkarna utan att egentligen känna av dem och hinner dessutom - mellan värkarna - äta min lunch. En lunch jag väl behöver då mitt blodsocker (som jag kollat varje timme sedan tjugo över nio) är liten aning lågt - vilket kan försvaga effekten av värkarna. Försvagad effekt hade jag dock inte behövt oroa mig för. Klockan 12.10 kollar Verdandi hur öppen jag är och konstaterar att det är helt öppet, att jag får börja krysta när jag vill. Det vill jag dock inte. Med lustgasens hjälp hejdar jag krystningarna och utklämmandet går långsamt. Med lustgasens hjälp har jag faktiskt ett val, en möjlighet att välja att inte krysta lika hårt eller mycket som utan lustgasen. Det var fantastiskt för mig som inte gillar att släppa kontrollen och samtidigt var det inte så bra eftersom knyttet hamnade i ett mellanläge, hela huvudet var ute och axeln låg emot på något vis, där kände jag att jag inte ville längre och lät helt enkelt bli att krysta. Verdandi talade då om för mig att jag var tvungen att krysta, att det var väldigt mycket läge att få ut knyttet... Jag försökte att bestämma mig för att krysta men viljan fanns inte och lustgasen gav mig medel att låta bli. Undersköterskan tog dessutom tag i mitt ben för att jag inte skulle klämma knyttet - något hon uppfattade att jag skulle göra eftersom jag ville ha benen åt samma håll när jag krystade. Med lustgasens lätt förvridna stämma och krystandets hela kraft vrålade jag till slut att "För i helvete - släpp benet!!!" och Verdandi höll med mig. Jag insåg också att jag var tvungen att släppa lustgasen för att få ett slut på det hela, tvungen att släppa taget och låta naturen ta över. Strax där efter, 12.24 var hon ute, tio fingrar, tio tår, två öron, två ögon, perfekt liten näsa (direktimporterad från fadern) och snippa. Lovis var född, 4360 gram och 51 centimeter bebis låg på min mage. 13 minuter senare följer moderkakan, lätt förkalkad och 860 gram tung. Samtidigt kan fadern inte hejda sig längre utan tar de första bilderna på sin dotter. Jag är otroligt nöjd med förlossningen, nöjd med min barnmorska och med det bemötande jag fick under hela förlossningen. Det enda jag inte är helt nöjd med är undersköterskan. Hon störde mig egentligen mest hela tiden. Hon var mestadels misstänksam gentemot mig och överlag inte med mig. Att hon dessutom höll fast mig gjorde att jag kommer att komma ihåg henne - annars hade jag nog ignorerat minnet av henne helt. Efter förra förlossningen minns jag att jag inte kunde tänka mig att göra om det hela igen. Det kan jag faktiskt den här gången. Inte för att jag tänker göra det igen, men med den här förlossningen som mall eller mönster så, jodå, jag kan tänka mig att göra det igen. Det var faktiskt så där minimalt med smärta som jag önskat mig innan. Det var oerhört snabbt - det jag ser som själva förlossningen tog faktiskt inte mer än en timme även om hela förloppet handlade om tre timmar. Ja, jag är nöjd. Det vart ingen hemförlossning den här gången heller - men jag är nöjd. Det blev en förlossning där jag fick veta vad personalen sysslade med, där mina önskemål blev bemötta och där jag faktiskt kände att jag var med hela tiden. Och resultatet, tio timmar senare ungefär: